Gymnasiekompisen är tillbaka i stan

Från början störs du av oväsendet. Om det är något du hatar, så är det att syssla med motorer – att hoppa in för din syster som varit borta i månader på grund av jobbet. Det var hon som älskade att pyssla med olja och skruva, inte du. Men du hade lovat din pappa, och en sak du alltid varit stolt över var att du höll dina löften. Ju fortare du blev klar, desto bättre. Du lyfter blicken, redo att ge den som orsakade oväsendet en utskällning. Och det du ser hade du aldrig kunnat föreställa dig. Det är en kvinna. Du ser kvinnor varje dag, men hennes skönhet får dig att stanna upp. Ändå känner du igen hennes ögon – gröna och djupa – med samma melankoliska glimt som hos någon du känt väl. Och hennes hår, samma lockiga, mjuka tendens att falla över ansiktet. Du vet vem det är, redan innan hon säger något. "Jag kan inte tro att det är du, Thomas", säger hon avslappnat. "Det har gått så många år…"